…känns det som orden fattas mig. När orden inte kommer till mig av sig självt, när jag känner att jag har svårt att uttrycka mig för de rätta orden inte vill infinna sig, då är det inte lika lockande att sätta sig vid datorn och blogga… Tyvärr är det där jag befinner mig just nu.

När vi var mitt i den stora kampen för Eltons överlevnad, då varje dag innebar hopp och förtvivlan drogs jag till datorn och bloggen. Det var ett bra och enkelt sätt att hålla släkt och vänner uppdaterade om läget. Samtidigt kunde jag använda mig av bloggen som en slags ventilator, jag tömde mitt huvud på tankar och funderingar så nytt kunde få ta plats. För en av de saker jag lärt mig det senaste året är vikten av att ventilera sina funderingar och tankar. Inget blir bättre eller lättare av att hålla dom instängda. Jag ville samtidigt berätta för hela världen om vilken underbar son vi hade (har), vilken kämpe han var och hur fruktansvärt orättvist livet kan vara! Jag fick kanska snabbt ett otroligt gensvar som både chockade och gladde mig. Hade aldrig trott att främmande människors ord och hälsningar skulle kunna betyda så mycket, att dom skulle få mig så rörd, så många gånger! Det är något som jag alltid kommer bära med mig och det kommer alltid värma en del av mitt hjärta.

Men nu har jag då kommit till den punkt då jag inte längre känner ett behov av att ventilera mig här. Jag tänker inte sluta blogga, nej då. För jag har förhoppningar om att livet har mer att ge, inte kan väl vi ha fått vår del av det ”roliga livet” allra redan?! Något mer roligt och lättsamt måste väl finnas kvar till oss, det tycker jag allt vi förtjänar!  Att vi har fått vår del av tråkigheter och smärta det kan jag inte annat än att tycka. Vi har fått mer än nog för flera liv ihop! Jag vill gärna återkomma hit och dela med mig av mitt liv (utvalda delar), mina tankar och funderingar men just nu känns det som jag bara upprepar samma saker. Livet är rätt enformigt för tillfället, det är verkligen en berg och dalbana. Bra och dåligha stunder avlöser varandra… 

Jag kommer finns här när lusten och orden kommer till mig, och ni är alla hjärtligt välkomna då!

Dagarna trillar på, livet är minst sagt som en berg och dalbana! Dåliga och bra stunder avlöser varandra. I söndags var det en otroligt tuff dag, saknaden kom över mig med så stor kraft att jag nästan inte kunde andas! Jag vet att det kommer fler sådana dagar och jag vet att jag kommer överleva dom också. Men det är fruktansvärt jobbigt när man befinner sig mitt i det. Just då vill jag inget hellre än att vara med Elton, och vetskapen om att det är en omöjlighet plågar så fruktansvärt att jag för stunden tappar all ork att försöka se framåt… De senaste dagarna har känts lite bättre, dom har känts ok. Ett bra uttryck för det är så det känns, varken bra eller dåligt, ok helt enkelt med tanke på situationen. Svackorna kommer och går hela tiden, och det får dom göra och kommer nog alltid göra.

Jag har mitt andrum på jobbet och det är så skönt att ha en särskild plats dit jag kan gå och släppa alla jobbiga tankar för en stund och fokusera på något helt annat. Men visst kommer tankarna och smärtan även där ibland, det går inte att styra över sådant. Speciellt när det börjar bli dags att ge sig av att hämta Liam på fritids. Då önskar jag allt var som vanligt, att jag satte mig i bilen efter jobbet för att hämta hem mina pojkar från fritids och dagmamman. Jag saknar alla gosiga kramar och blöta pussar som mötte mig i dörren hos dagmamman! Liam är så stor så att pussa på mamma när någon kan se, det är det inte tal om! Men en slängpuss genom fönstret på väg till bussen, när ingen ser det går bra och det värmer mammahjärtat det också!

Skulle aldrig sagt det, att helgen hittills känts bra! Vaknade imorse med en saknad så stor så det går inte att beskriva i ord, åhh Elton vad jag saknar dig! Vi älskar dig så fruktansvärt mycket! Tomheten och smärtan värker långt in i hjärtat, känns som något förgör mig inifrån…Mitt älskade barn om jag bara kunde få hålla om dig en gång till, få titta in i dina vackra ögon och tala om hur mycket vi älskar dig! Det finns ett hål i mitt hjärta som aldrig kommer läka, som aldrig kan ersättas. Men det är samtidigt en väldigt särskild plats, den tillhör dig Elton, för alltid! 

Idag är det tre månader sen vår prins tog sitt sista andetag. Ibland känns det som dom här tre månader varit en evighet, ibland känns det som det hände alldeles nyss. På ett sätt blir sorgen, smärtan och saknaden större och jobbigare ju längre tid som går sen vi sist hade Elton här hos oss, samtidigt som tiden hjälper oss att hitta sätt att förhålla oss till allt det jobbiga, vi försöker leva parallet med sorgen. Den är en viktig del av våra liv nu och kommer så alltid vara. Vi måste bara lära oss att leva fullt ut med den vid vår sida.

Varje dag utan Elton är också en dag närmre den dag vi åter möts!

Oj vad kallt det är ute! Har precis druckit varm choklad i ett försök att tina upp efter en runda på isbanan med Liam och en kompis till honom. Vår termoter är sönder (var en liten prins som älskade att trycka på den, tillslut blev det ett tryck för mycket…) så jag har ingen koll på hur många minus det är ute, men uppenbart är det alldeles för många! Som sagt så var det ordentligt kallt ute, men jag har haft en rolig stund med två energiska killar på skridskor. Väldigt underhållande! Liam är som bambi på hal is och så otroligt envis! Jag försöker visa honom hur man ska ha fötterna när man åker skridskor, men icke sa nicke att han lyssnar på mig. Han har nämligen lärt sig att man ska åka med fötterna lutande inåt mot varandra… Så är det bara! Se själva: 

Nu tänker jag vila mig i form inför kvällen då det väntas bio och restaurangbesök med härliga vänner! Den här helgen är förvisso bara halvvägs kommen men än så länge har den känts bra. Har haft fullt upp hela tiden vilket innebär att alla jobbiga tankar och funderingar inte har fått lika stort utrymme…

Avslutar med en härlig tanke från Liam; ”Elton är ju död och är en ängel och änglar är ju osynliga. Så vi kan ju inte se honom, men jag tror han är med oss när vi åker skridskor. Det kanske är han som fäller krokben på mig varje gång jag trillar!”

Bloggsida stänger ner kl. 11.15 idag, fredag den 22/1 för att byta server och återkomma som en mycket bättre sida. Inget mer strul nu, säger dom…

Vi får väl se!?

Återkommer så fort allt funkar igen!

Har varit dålig och sängliggande ett par dagar vilket har inneburit mycket ensamhet, bara jag, mina tankar och funderingar… Som tur är börjar jag må bättre, så snart kan jag upp och sysselsätta mig med något som för tankarna bort från allt det smärtsamma ett tag. För en sak är säker, jag tror inte på att förskjuta sorgen genom att tränga bort jobbiga tankar men jag är samtidigt väldigt säker på att man inte kan befinna sig i det ”mörka och smärtsamma” hela tiden. Jag måste tillåta mig att tänka glada och roliga tankar, jag måste känna glädje och få skratta, om det så bara är för korta stunder så är det nödvändigt för att orka härda ut livet just nu!

Alla minnen med Elton är på ett sätt underbara minnen men det blir lättare och lättare att bara plocka fram alla de stunder av ren lycka, höra hans underbara skratt och se hans ögon som gnistrar av glädje! Jag ler för mig själv när ett sådant minne ploppar upp samtidigt som jag brottas med tanken att jag aldrig mer kommer få uppleva det på riktigt… Den vetskapen gör minnena än mer värdefulla!

Elton kommer alltid finnas med mig, i mitt hjärta för evigt  -Nel mio cuore per sempre!

En nykläckt Elton, ett par timmar gammal

Nu inväntar jag Anders och Liam och hoppas få en liten rapport från Liams andra dag på fritids. Mer ”tjejprat” eller var det fler killar vid bordet idag kanske? Alltid lika roligt att höra hans berättelse om hur dagen varit!

Liam är inte någon liten kille längre, han börjar bli stor nu! Det märks på många sätt…

”Mamma idag på mellanmålet så satt jag ensam med tre tjejer, tre tjejer! Åhh det var bara en massa tjejprat! Jag fick stänga av öronen och låtsas som dom inte var där!”

Liam som en gång i tiden var en riktig tjejtjusare och gärna lekte med flickor. Nu är det nästan stört omöjligt  -tjejbaciller!

Söndag idag och bara ett par timmar kvar så har jag överlevt den här helgen också! I motsats till de flesta andra så tycker jag det är skönt när helgen snabbt är över. Har skrivit om det innan, hur allt blir extra jobbigt och tomt under helgerna. Saknaden efter Elton är enorm… Även denna helg har varit tung. Dock har dagen idag känts en aning lättare, kanske pga våra snälla grannar som kom över med nybakta bullar! Kan tyckas som en liten gest men det betyder så mycket, tack snälla! Jag hoppas verkligen att med tiden kommer jag åter kunna uppskatta helgerna. Jag önskar så att få känna den där härliga känslan som kan infinna sig en fredagsmorgonen då man vet att man har en lång ledig helg framför sig!

Liam och jag hade en mysig kväll hemma själva igår, vi byggde lego, myste framför tv:n med popcorn och kikade på Robinsson. Underhållande tv kan verkligen vara en skön verklighetsflykt! Innan det var dags att somna pratade vi om Elton och saknade efter honom. Liam saknar sin lillebror väldigt mycket, han har ”två önskningar”: 1) Spola tillbaka tiden så Elton lever igen 2) Att Elton aldrig fick cancer. När Liam tar dom här orden i sin mun då gråter mitt hjärta, åhh vad jag önskar att jag kunde uppfylla hans önskningar!

Det är ingen nyhet att jag är less på snön och kylan. Men för alla glada barns skull, och för alla andra som älskar att vara ute i snön kan jag tänka mig att stå ut med det hela ett litet litet tag till. Till och med sportlovet är väl ok, sen får det bli vår! Idag när jag var hos Elton kom jag att tänka på att han trots allt hann med att åka pulka en hel del förra året, både med och utan snö! Vid ett tillfälle när vi var hemma från något av alla sjukhus fick Elton syn på sin pulka i förrådet. Han pekade och var väldigt bestämd med att han skulle ha ner den och ta med den ut på gräsmattan. Väl där slog han sig ner i den, pekade på snöret och tittade på Anders och mig. Det var tydligt att han ville att vi skulle dra honom i pulkan. Så började vårens och sommarens stora pulkaåk på gräsmattan! Nästan varje gång vi var hemma och Elton var tillräckligt pigg skulle det dras pulka fram och tillbaka över gräsmattan. Han satt som en liten prins, rörde nästan inte en min förrutom när man stannade, då pekade han på snöret och ”öhhade” vilket betydde att han ville åka mer. Underbara unge, vad jag saknar att få dra dig i pulkan!

Tyvärr har jag ingen bild på Eltons pulkaåkande mitt i sommaren, men mina föräldrar har så jag kanske lägger in en vid ett senare tillfälle. Istället kommer en annan från förra året, ett par veckor innan cancern hittade in i vårt hus…

Elton januari 2009