Här kommer en liten sammanfattning av Eltons första sjukdomstid. Tiden innan ni kunde börja följa oss på bloggen.

Redan två veckor innan vi uppsökte läkare för Elton kunde vi ana att något inte stod rätt till med vår lille prins. Hans beteende, humör och aptit blev förändrat. Från att ha varit en helvild och matglad liten solstråle, blev han plötsligt lugnare och lugnare, han slutade att äta och så småningom kom de första fysiska tecknen. Hans ena ögonlock blev missfärgat ungefär som vid en blåtira fast lite  gulare. Missfärgningen spred sig till det andra ögonlocket och det vänstra ögat började också bli svullet och puta ut. På ett par dagar blev svullnaden på ögonen större och till slut såg det ut som att de var på väg att ploppa ut! Nu hade också en konstig bula i tinningen och på kinden dykt upp… Efter att ha ringt stup i kvarten till sjukvårdsrådgivningen och där fått samma  svar varje gång: ”avvakta, det är säkert en förkylning eller ögoninfektion”, så gav vi upp och beslutade oss för att strunta i deras råd och åkte istället in till sjukhuset med Elton. Där röntgades hans skalle, då det var där man kunde se de fysiska tecknen på att något inte var som det skulle. Det dröjde inte många timmar efter röntgen innan jag fick det fruktansvärda beskedet! Jag fick ensam ta emot det då Anders var kvar hemma med Liam. En läkare och en sjuksköterska kom in på rummet och knappt hade dom stängt dörren efter sig innan doktorn säger: ”Jag har något mycket allvarligt att berätta, Elton har hjärntumörer, 4 stycken….” Där stannade min värld, den 22 februari 2009. Det kändes som att någon kom och tog Elton ifrån mig! Jag kramade honom så hårt, så hårt samtidigt som jag grät och tänkte att det här är inte sant, man skojar inte om så här allvarliga saker. Åhh jag ville bara åka hem, ta våra saker och säga adjö -nu åker vi hem till vårt vanliga liv, till vår lilla familj och det liv jag älskar så mycket! Men istället plockade doktorn fram ett block där hon hade ritat upp en skalle och ritat ut vart Eltons tumörer satt. Jag lyssnade men fattade knappt inte ett ord av vad hon sa, det surrade en miljon tankar i huvudet just då. Hon lovade att hon skulle ta om samma sak igen så fort Anders kommit.

Allt gick sen väldigt fort. Elton och jag åkte akut upp till Linköping med ambulans, Anders och mina föräldrar åkte efter i egen bil. Väl uppe i Lkp mötte Anders föräldrar och syskon upp. Det var så skönt att ha så många kära omkring sig. Samma kväll som vi kom fick vi träffa en neurospecialist som talade om vad som skulle ske härnäst. Jag minns att Anders frågade om han trodde att dom skulle kunna rädda Elton, ”Det är därför ni kommit hit!” fick vi till svar. Ett svar som lugnade oss lite och vi sa till varandra att det kunde faktiskt varit värre, han kunde haft tumörer i hela kroppen… Det dröjde inte många dagar förens vår värsta farhåga besannades. Efter att det gjorts en mängd med undersökningar och prover var det ett nytt team som tog vid, onkologerna -cancerläkarna. Anders och jag kallades in i ett rum tillsammans med doktorer, sjuksystrar och en kurator. Där satt vi och höll varandras händer och visste att något fruktansvärt skulle sägas. Det gick inte att ta miste på stämningen. Läkarna berättade att Elton hade en cancerform som heter Neuroblastom. Huvudtumören satt i magen och därifrån hade den tyvärr redan hunnit sprida sig i resten av kroppen… Hans fyra hjärntumörer var alltså inga klassiska hjärntumörer som man trott från första början, utan de var helt enkelt neuroblastomtumörer. Läkarna talade om vad som fanns att göra och att dom verkligen skulle göra allt dom kunde, men dom kunde inget lova. Dom kunde inte ge några procent eller ge oss några som helst antydningar om att det här skulle gå vägen! Man visste ännu inte hur pass elakartad/aggressiv Eltons sort var. Det skulle vi få besked om ett par dagar senare, också det beskedet var så negativt det kunde vara. Den värsta och mest aggressiva sorten var vad Elton drabbats av!

Tiden som följde efter att vi kommit upp till Lkp för första gången bestod av en massa undersökningar, prover, samtal med olika personer, tårar, frustration, maktlöshet och ett ständigt pendlande mellan hopp och förvivlan. Vi har gråtit så många tårar det här året att det stundtals värkt i ögonen. Vi har funderat på livet och dess innebörd, haft långa och väldigt djupa samtal om allt mellan himmel och jord. Vi har insett vad och vilka som är viktiga för oss, vad som är viktigt för att vår familj ska må bra! 

Eltons cellgiftsbehandling startade väldigt snabbt. Mycket pga att cancern gått så långt. Hade vi kommit in en-två veckor senare så hade hans liv förmodligen inte gått att rädda! Behandlingen startade med åtta cellgiftsbehandlingar var tionde dag i Lkp. Tiden mellan cellgiftsbehandlingarna har vi spenderat på avdelning 25 på Kalmar sjukhus pga alla dessa infektioner och komplikationer som uppstår till följd av giftet som pumpas in i den lilla kroppen. Elton har haft en väldig otur och drabbats av mycket infektioner, strul och komplikationer med sina katetrar (som används för att ge mediciner och ta prover). Han har haft ständiga problem med magen, allt från kräkningar och diarréer. Vet inte hur många gånger vi åkt in till avdelningen i Kalmar med en kräkandes Elton i baksätet! Usch vi har varit med om så mycket saker som vi aldrig skulle önska vår värsta fiende att få uppleva!

 Resan är långt ifrån slut, det återstår många jobbiga stunder, många långa nätter med sömnlöshet, fler tårar kommer fällas. Men jag hoppas innerligt att det inte bara kommer att vara tårar av sorg utan även att en och annan lyckotår får falla!