…solens värmande strålar, grönt gräs, fågelsång, doften av vitsippor, känslan av bar asfalt under skorna, långa promenader utan jacka, mössa och vantar och en mark utan tjäle så Eltons gravsten kan komma på plats och vi äntligen kan få göra fint vid hans viloplats. Jag drömmer om att få plantera vackra rosor och smultronplantor. Till påsk ska en stor tupp få vakta vid hans plats och självklart ska prinsen också få ett påskägg, innehållandes massor med kärlek, pussar och kramar!

Liam och Elton fick i söndags en liten kusin! Liams älskade faster/gudmor och hennes älskade fick sitt första barn, ett litet flickebarn! Liam kunde i måndags morse stolt konstatera att han ”bara” har tjejkusiner på pappas håll, ”rätt roligt faktiskt”! 

 Lite ledsamt är det trots allt att Elton inte fick träffa sin lilla kusin, men jag hoppas och tror att han håller en vakande hand över henne…

Välkommen till världen lilla barn!

Jag älskar att befinna mig i drömarnas land, för oftast är jag där med Elton! Nästan varje natt drömmer jag om min lille prins. Det är sällan några jobbiga drömmar, utan det är härliga underbara drömmar där allt är ”som vanligt” och vi är en hel familj. Mardrömmen startar först när jag vaknar upp och inser att det bara var en dröm…

I måndags var det internationella Barncancerdagen och vi åkte in till Stortorget i Kalmar för att delta vid den ljusmanifestation som anordnades där. På plats fick Liam träffa personalen från lekterapin, ett efterlängtat besök! Han har saknat både personalen och alla roliga saker där. Häromdagen sa han: ”Jag undrar hur det går för lekterapin när jag inte är där och bygger längre?” Liam fick också tände Eltons ljus, ett av 32 ljus som tändes till minne av alla de barn och ungdomar som under 2009 fick cancer i Östra Götaland. 32 barn och ungdomar, det är 32 för många… Önskar inga ljus hade behövt tändas.

Liam tänder lillebrors ljus

Liam har kommit in i en pysselperiod och han har pärlat en hel del på sistone. I helgen gjorde han ett underbart fint litet hjärta som han ske ge några speciella personer (har lovat att inte avslöja något…) Kaninen gjorde han till mormor, men han har visst glömt att ge henne den då den fortfarande ligger på bänken!  Tillägg: Nu har Liam gett bort hjärtat så jag kan nu avslöja var det befinner sig. Nämligen på 25:an i Kalmar. Liam gav det till världens bästa sjukhuspersonal + personalen på lekterapin. Han tyckte att dom skulle ha det som en påminnelse om honom och Elton och att varje gång dom såg det skulle dom le och bli glada!

LE= Liam & Elton, världens finaste pojkar!

På måndag, den 15/2 är det Internationella Barncancerdagen. I Kalmar kommer Barncancerföreningen i Östra Götaland att ha en ljusmanifestation på Stortorget. Nästan varje dag drabbas ett barn i Sverige av cancer. I Östra Götaland fick 32 familjer ta emot detta fruktansvärda besked under förra året. På Internationella Barncancerdagen kommer det placeras ut 32 marschaller på Kalmars Stortorg mellan klockan 17.00 – 18.30.  En marschall för varje barn som drabbades av cancer i Östra Götaland under 2009. I samband med manifestationen kommer Barncancerföreningen i Östra Götaland att samla in pengar. Pengar som går till att på olika sätt stötta de drabbade barnen och deras familjer.

Huvudbudskapet med manifestationen är att ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Genom att stödja Barncancerföreningen kan alla göra skillnad. 

Give Hope-halsbandet som David & Martin har designat för Barncancerfonden skänker hopp till cancerdrabbade barn. Det är också en fin present till någon du tycker om. Två gåvor i en, helt enkelt.

Eller varför inte ge bort underbart söta Tryggve!?

Beställ på: http://www.barncancerfonden.se/Gavor-Bidrag/Butik/

Tack snälla ni för era kommentarer och ert stöd!

Som jag skrev tidigare så finns det verkligen ingen energi eller ork att fightas mot fk. Jag anser att deras beslut är fel och jag vet att också jag gör ”fel” när jag inte strider mer, men jag tänker inte låta dom ta mer tid och ork av mig! Orkar inte gråta mer över deras agerande och deras ohumana system. Många tycker säkert jag gör väldigt fel, men ni måste förstå att livet och vardagen just nu kräver tillräckligt med energi, jag orkar verkligen inte med fk mer… Men jag kan ju inte helt släppa det, så tankarna far runt i huvudet hela tiden. Jag skulle vilja visa min besvikelse och tala om hur illa deras sytem och regler kan göra en människa som redan är tillräckligt sårad. Kanske finns det kraft och ork över en dag till att göra en ”attack”!?  

I övermorgon åker vi upp till Linköping för att träffa Eltons läkare där, kanske orkar vi också med ett besök på avdelningen? Sist vi var i Linköping var tre veckor innan Elton dog. Då åkte vi därifrån med förhoppningen att han snart skulle vakna och vi skulle komma åter till Linköping för strålbehandling. Tänk om det ändå hade blivit så…

Plötsligt är bloggen en ventilator igen! Måste få avreagera mig och samtidigt dela med mig av vad Liam sa i fredags efter att jag suttit i ett långt och ledsamt samtal med försäkringskassan. Tårarna sprutade och jag var väldigt ledsen och förbannad över deras beslut att inte bevilja mig halv sjukpenning för januari* min underbara son ger mig då en tröstande blick och säger sedan direkt från hjärtat: ”Tänk mamma om dom visste hur vi har det, dom förstår inte…” Helt otroligt att en 8-åring är klokare än vad hela fk är tillsammans!

 * Sex veckor är ok att vara sjukskriven när man förlorat sitt barn, allt där efter är ”för lång tid”!!! Har fällt alldeles för många tårar över fk, och jag vägrar gå till en psykolog för att få på papper att jag är psykiskt sjuk, vilket fk tycker är det jag borde göra om jag behöver vara mer skukskriven. Jag är INTE psykiskt sjuk -jag sörjer mitt barn och det gör ont, det är svårt, jag lever i en mardröm! Allt  jag vill är att få lugn och ro att sörja och anpassa mig till mitt nya liv. Jag har ingen ork att fightas och försvara mig, det finns ingen kraft alls till det… Och det handlar ”bara” om ett fåtal timmar, så jag låter Fk vinna, igen, jag ger mig. Hade jag haft någon chans över huvudtaget? För mig är Elton värd mer än två månader av sorg, men för ”dom” är han inte värd mer än sex veckor, det får mitt hjärta att gråta…

9305 kr, det är vad som fattas innan andra målet är uppnåt på Eltons fond! När det målet är nått har vi tillsammans lyckats samla in 100 000 kr till den livsviktiga barncancerforskningen! En fantastisk summa pengar som så väl behövs i kampen mot cancermonstret! Jag hoppas ni alla som varit med och bidragit känner att ni gjort något väldigt fint!

Vi kommer självklart inte nöja oss med 100 000kr. Vi fortsätter att hjälpa forskningen framåt genom Eltons insamling, så länge det är möjligt! Det finns tyvärr inget slut på andelen drabbade barn och familjer… Cancern är grym och hänsynslös! Ingen kan veta vem som blir dess nästa offer. Nu menar jag inte att vi alla ska gå runt och vara rädda för att bli drabbade, absolut inte. Men vi ska inte heller ta livet alldeles för självklart och framför allt så får vi aldrig glömma bort att uppskatta det vi har, och i vårt och många andras fall, det vi har haft!

…känns det som orden fattas mig. När orden inte kommer till mig av sig självt, när jag känner att jag har svårt att uttrycka mig för de rätta orden inte vill infinna sig, då är det inte lika lockande att sätta sig vid datorn och blogga… Tyvärr är det där jag befinner mig just nu.

När vi var mitt i den stora kampen för Eltons överlevnad, då varje dag innebar hopp och förtvivlan drogs jag till datorn och bloggen. Det var ett bra och enkelt sätt att hålla släkt och vänner uppdaterade om läget. Samtidigt kunde jag använda mig av bloggen som en slags ventilator, jag tömde mitt huvud på tankar och funderingar så nytt kunde få ta plats. För en av de saker jag lärt mig det senaste året är vikten av att ventilera sina funderingar och tankar. Inget blir bättre eller lättare av att hålla dom instängda. Jag ville samtidigt berätta för hela världen om vilken underbar son vi hade (har), vilken kämpe han var och hur fruktansvärt orättvist livet kan vara! Jag fick kanska snabbt ett otroligt gensvar som både chockade och gladde mig. Hade aldrig trott att främmande människors ord och hälsningar skulle kunna betyda så mycket, att dom skulle få mig så rörd, så många gånger! Det är något som jag alltid kommer bära med mig och det kommer alltid värma en del av mitt hjärta.

Men nu har jag då kommit till den punkt då jag inte längre känner ett behov av att ventilera mig här. Jag tänker inte sluta blogga, nej då. För jag har förhoppningar om att livet har mer att ge, inte kan väl vi ha fått vår del av det ”roliga livet” allra redan?! Något mer roligt och lättsamt måste väl finnas kvar till oss, det tycker jag allt vi förtjänar!  Att vi har fått vår del av tråkigheter och smärta det kan jag inte annat än att tycka. Vi har fått mer än nog för flera liv ihop! Jag vill gärna återkomma hit och dela med mig av mitt liv (utvalda delar), mina tankar och funderingar men just nu känns det som jag bara upprepar samma saker. Livet är rätt enformigt för tillfället, det är verkligen en berg och dalbana. Bra och dåligha stunder avlöser varandra… 

Jag kommer finns här när lusten och orden kommer till mig, och ni är alla hjärtligt välkomna då!