Hur går det för Liam, pratar han mycket om Elton?

Liam har på många sätt förvånat oss alla. Han är en väldigt klok och förståndig 8-åring. Allt eftersom att han har insett att vi (Anders och jag) kan prata om Elton och allt som har hänt utan att gråta och bli nedstämda så har också Liam mer och mer velat pratat om lillebror. Han pratar ofta om roliga minnen av Elton, framför allt om alla bus han hittade på! Det är underbart att höra och man fylls av både glädje och ledsamhet…

Hur mycket jobbar du nu och hur funkar det?

Jag jobbar just nu 75% och det funkar väldigt bra. Jobbet känns fortfarande som min lilla fristad där jag kliver ur det mörka och smärtsamma för ett par timmar och istället låter det finnas bredvid mig som en skugga. Jag kan lägga tankarna på jobbet och det är så skönt. Man orkar inte befinna sig i ett ständigt töcken av smärta, det är outhärdligt i längden. Men det är nästan bara på jobbet som jag  kan styra detta själv. Så fort jag sätter mig i bilen hem från arbetet så är det som om jag kliver in i mardrömmen igen. Den kommer och lägger sig som en tung börda över axlarna och det gör återigen ont i magen, hjärtat värker av saknad och tankarna och funderingarna sätter fart i huvudet. Så därför är tiden på jobbet väldigt uppskattad och viktig för att jag ska återhämta kraft att orka fortsätta kämpa!

Hur har omgivningen bemött er? Vågar folk prata om Elton eller drar dom sig undan?

Det är väldigt olika. En del av våra vänner och familj har funnits vid vår sida under hela resan. Även efter att Elton gick bort fanns dom där och gör så än idag. Det är väldigt skönt att veta att vi har folk omkring oss som alltid ställer upp och som inte är rädda för att möta oss när vi har det jobbigt och svårt. Sen finns det tyvärr personer som vi trodde att vi stod närmre men som under det senaste året inte riktigt fanns där som vi hade hoppats och trott. Vi är absolut inte på något sätt arga på de här personerna. Jag tror personligen att mycket handlar om rädsla och oförstånd. Man vet inte riktigt hur man ska/skulle bemöta oss och hela situationen, man vet inte vad man ska säga, om man tränger sig på osv. Det är nog inte helt lätt att veta hur man ska bete sig när någon i omgivningen drabbas av det värsta tänkbara. Det har jag allförståelse för, men jag kan ändå tycka att en del situationer och händelser kräver att man är lite oegoistisk (om man kan uttrycka det så!?) Det är så svårt och känsligt det här ämnet och jag tror att det kan vara svårt för många att förstå hur jag känner och menar. Men för att sammanfatta mitt svar på frågan så kan jag säga att vi har och har hela tiden haft en kärna av personer som alltid funnits där och som frågar hur det är, om det finns något dom kan göra för oss. Och det är dessa som vi lägger vår tid och energi på. Dom som inte vågar möta oss, som inte vågar slå en signal och bara fråga hur det är, som låtsas som att allt är som vanligt, dessa personer har gjort oss lite ledsna men samtidigt bara stärkt bilden av att  en del människor antagligen är så rädda för det man inte kan förstå och istället för att möta det låter man det inte komma för nära sitt eget liv…  

Jag återkommer med fler frågor och svar. Nu vankas det lunch, Liam är ”vrålhungrig, hur hungrig som helst!” Så går det när man blir ”vrålmätt” på bara en ynka macka med lite lite smör på, till frukost!

 Lite ledsamt är det trots allt att Elton inte fick träffa sin lilla kusin, men jag hoppas och tror att han håller en vakande hand över henne…

Välkommen till världen lilla barn!

Liam tänder lillebrors ljus

Liam har kommit in i en pysselperiod och han har pärlat en hel del på sistone. I helgen gjorde han ett underbart fint litet hjärta som han ske ge några speciella personer (har lovat att inte avslöja något…) Kaninen gjorde han till mormor, men han har visst glömt att ge henne den då den fortfarande ligger på bänken!  Tillägg: Nu har Liam gett bort hjärtat så jag kan nu avslöja var det befinner sig. Nämligen på 25:an i Kalmar. Liam gav det till världens bästa sjukhuspersonal + personalen på lekterapin. Han tyckte att dom skulle ha det som en påminnelse om honom och Elton och att varje gång dom såg det skulle dom le och bli glada!

LE= Liam & Elton, världens finaste pojkar!

Huvudbudskapet med manifestationen är att ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Genom att stödja Barncancerföreningen kan alla göra skillnad. 

Eller varför inte ge bort underbart söta Tryggve!?

Beställ på: http://www.barncancerfonden.se/Gavor-Bidrag/Butik/

Som jag skrev tidigare så finns det verkligen ingen energi eller ork att fightas mot fk. Jag anser att deras beslut är fel och jag vet att också jag gör ”fel” när jag inte strider mer, men jag tänker inte låta dom ta mer tid och ork av mig! Orkar inte gråta mer över deras agerande och deras ohumana system. Många tycker säkert jag gör väldigt fel, men ni måste förstå att livet och vardagen just nu kräver tillräckligt med energi, jag orkar verkligen inte med fk mer… Men jag kan ju inte helt släppa det, så tankarna far runt i huvudet hela tiden. Jag skulle vilja visa min besvikelse och tala om hur illa deras sytem och regler kan göra en människa som redan är tillräckligt sårad. Kanske finns det kraft och ork över en dag till att göra en ”attack”!?  

I övermorgon åker vi upp till Linköping för att träffa Eltons läkare där, kanske orkar vi också med ett besök på avdelningen? Sist vi var i Linköping var tre veckor innan Elton dog. Då åkte vi därifrån med förhoppningen att han snart skulle vakna och vi skulle komma åter till Linköping för strålbehandling. Tänk om det ändå hade blivit så…

 * Sex veckor är ok att vara sjukskriven när man förlorat sitt barn, allt där efter är ”för lång tid”!!! Har fällt alldeles för många tårar över fk, och jag vägrar gå till en psykolog för att få på papper att jag är psykiskt sjuk, vilket fk tycker är det jag borde göra om jag behöver vara mer skukskriven. Jag är INTE psykiskt sjuk -jag sörjer mitt barn och det gör ont, det är svårt, jag lever i en mardröm! Allt  jag vill är att få lugn och ro att sörja och anpassa mig till mitt nya liv. Jag har ingen ork att fightas och försvara mig, det finns ingen kraft alls till det… Och det handlar ”bara” om ett fåtal timmar, så jag låter Fk vinna, igen, jag ger mig. Hade jag haft någon chans över huvudtaget? För mig är Elton värd mer än två månader av sorg, men för ”dom” är han inte värd mer än sex veckor, det får mitt hjärta att gråta…

Vi kommer självklart inte nöja oss med 100 000kr. Vi fortsätter att hjälpa forskningen framåt genom Eltons insamling, så länge det är möjligt! Det finns tyvärr inget slut på andelen drabbade barn och familjer… Cancern är grym och hänsynslös! Ingen kan veta vem som blir dess nästa offer. Nu menar jag inte att vi alla ska gå runt och vara rädda för att bli drabbade, absolut inte. Men vi ska inte heller ta livet alldeles för självklart och framför allt så får vi aldrig glömma bort att uppskatta det vi har, och i vårt och många andras fall, det vi har haft!