Tänd tre ljus och låt dom brinna för alla stora som små som gått förlorade i kampen mot cancern! Skänk också en tanke till alla anhöriga som varje dag utkämpar en annan sorts kamp -kampen att orka varje dag utan sitt älskade barn eller sin käre lillebror m.m!

När Elton gick bort vändes hela livet upp och ner än en gång. Återigen var jag tvungen att försöka resa mig upp, försöka hitta kraft och energi till att fortsätta leva. Trots att mitt liv just då stannade upp för ett tag, så fortsatte ju allting runt omkring. Det ”stora livet” stannar aldrig, det viker sig inte för något eller någon. Till en början tror jag att man går på av ren vana och pga de människor som finns runt omkring som hjälper och stöttar. Men till slut kommer man till en punkt då man inser att livet inte är roligt om det inte finns en mening med det, om jag inte kan känna glädje över varje dag, om jag inte kan se hur mycket vackert och underbart som finns omkring mig! Jag har nått till den punkt att jag har förstått detta men jag kan ännu inte fullt ut säga att mitt liv är roligt… Jag har svårt att känna glädje över varje dag jag får vakna upp till denna värld (denna värld som kan vara så grym!). Jag ser allt vackert och underbart som finns runt omkring mig men jag gläds inte alltid åt det. Ett bra exempel på detta är julen. Normalt älskar jag denna högtid och allt vad den innebär, men i år känner jag mig helt likgiltig. Vi kunde lika gärna hoppat över allt vad som heter jul i år. Min lille prins för ju ändå inte vara med och mysa, klä granen, äta massa julgodis och öppna julklappar. Då vill inte jag det heller, inte i år iaf! Minnena från förra julen är helt underbara, jag önskar så vi hade fått fler sådana minnen! Jag är så tacksam över alla våra minnen och bilder vi har av Elton och vår tid tillsammans men tyvärr är det alldeles för många som bara gör ont att plocka fram! Men jag kan tänka mig att tiden gör sitt även här. Tids nog kommer jag kanske kunna minnas allt och samtidigt fyllas av en enorm tacksamhet över att vi faktiskt fick den underbaraste änglen av dom alla till låns ett litet tag! Men just nu smärtar det så fruktansvärt och jag blir så arg och frustrerad över att sjukdomen tog vår lille Elton! 

Jag försöker hitta några ord som kan förklara hur jag känner mig inombords, men det går inte att finna några… Det som framträder mest är en stor tomhet och den enorma saknaden efter mitt barn!

Liam och Elton julafton -08

Liam tackar för alla gratulationer och fina paket han fick på sin födelsedag! Det var en nöjd och trött 8-åring som kröp ner i säng sent i fredagskväll.

På Liams begäran kommer här en bild på honom och det färdiga Star Wars skeppet.

…att många bäckar små alltid blir till en stor å. Skänk en slant även till forskningen nu i jul när vi ändå lägger pengar på så mycket annat.
/Helen (bloggläsare)

http://www.barncancerfonden.se/Gavor-Bidrag/Egen-insamling/Insamlingar/Prinsar-och-prinsessor/

I vanliga fall är Liam en riktig sjusovare, men inte denna dag! Man fyller ju inte år varje dag, som födelsedagsbarnet själv sa. Men trots att han vaknade långt innan väckarklockan ringde låg han snällt kvar och låtsades sova. Så när Anders och jag smög in klockan 7.00 med paket och sång var det en fnittrig men ”nyvaken” 8-åring som kikade fram under täcket!

"Nyvaken"

Ett speciellt Star Wars legoskepp har stått högst på önskelistan. Oj som han har önskat sig detta skepp! Spänningen var därför väldigt stor imorse när han spanade in sina paket, fanns det något tillräckligt stort för att vara just det där skeppet? Glädjen gick inte att ta miste på när han så slutligen öppnade det sista paketet (det bästa sparar man till sist).

Lycklig!

Och så här ser det ut kl. 8.10, 20 minuter innan skolan börjar…

En van legobyggare tar först upp allt ur kartongen, sedan läser han igenom beskrivningen noga.

Och när Liam lämnat rummet har han noga delat upp legot i högar, allt för att underlätta själva byggandet när han kommer hem. Fantastiskt vad engagerad och flitig han kan vara ibland!

Detta ska så småningom förvandlas till ett stort Star Wars skepp.

Nu är kl. 15.00 och Liam har varit hemma i ca 40 min men vi har knappt sett röken av honom… Han sa ett snabbt ”hej” sen bar det av till rummet och sitt älskade lego! Hoppas han har tid att komma ut och äta middag om en stund. Liam har beställt en av sina favoriträtter; fiskpinnar, potatismos, gröna ärter, citron och remouladsås. En riktig fredagsmiddag!

Medans födelsedagsbarnet var i skolan passade Anders och jag på att göra lite adventsfint hos Elton. Det är väldigt dubbla känslor som bubblar inombords idag. Självklart kan man inte annat än att ryckas med av Liams sprudlande glädje en dag som denna, men samtidigt känns det extra tomt just idag. Elton skulle ju också vara med… Han skulle krypa upp i sängen till Liam så som han älskade att göra. Krypa ner under täcket hos brorsan och bara mysa med massor av blöta pussar och kramar! Sen skulle han vägra komma ner! Jag kan se och höra hans underbara skratt när vi envist försöker locka ner honom från Liams loftsäng. Se hur han skrattandes kryper längre och längre in i hörnet för att vi inte ska nå honom. Till slut får en av oss lov att krypa upp i sängen och hämta ner honom. Härliga och glada minnen! Men det gör samtidigt så ont att tänka på dom, saknaden gör sig extra påmind och det smärtar! Åh vad jag saknar dig min lille älskling, finns inte ord…

Adventsfint med granris och små kottar hos Elton.

Ikväll har hela huset fyllts av en speciell ”liten” killes ljuva stämma…

”Imorgon är ingen vanlig dag för det är min födelsedaaaaag, hurra hurra hurra!!!”

Förlåt att jag ibland är så dålig på att svara på era frågor! Här kommer i alla fall ett par stycken. Har jag glömt någon fråga så ställ den igen så lovar jag svara så fort jag kan.

Fråga: Vad hände där i september med Elton Jenni? Var det all tuff behandling och cellgift som gjorde det omöjligt för hjärnan att återhämta sig?

Svar: Vet att det är många som funderat på detta, jag har ju inte skrivit något utförligt om vad det var som hände. Jag har hela tiden tänkt att jag ska skriva och berätta när orken kommer. Men ju längre tiden går så känner jag mer och mer att jag inte finner varken ork eller lust att i skrift ta mig tillbaka till de sista veckorna. Men känner jag mig själv rätt så kommer jag en dag känna ett behov av att ”skriva av” mig om just denna tid. Tills dess får ni hålla till godo med en kort sammanfattning. Ingen kan med säkerhet säga vad det var som orsakade Eltons hjärnpåverkan. Något definitivt svar kommer vi aldrig få. Vad vi däremot vet är att Eltons hjärnvävnad, först till en början sedan i allt snabbare takt, gick under mer och mer. Något, troligtvis cellgifterna (med betoning på gifter!) startade denna process och den hann troligen pågå ett tag innan det upptäcktes. När det stod klart vad som pågick i Eltons hjärna var alla chanser till ett återhämtande och någon form av värdigt liv sedan länge försvunna. Men jag vill betona att det med största sannolikhet inte hade gått att upptäcka vad som pågick i ett tidigare stadie. Vi kommer antagligen alltid leva med alla ”tänk om-funderingar”! Men vi vet att vi gjorde allt som gick att göra för Elton, och det är en bra känsla även om den för stunden inte är tillräcklig för att ge någon form av tröst. Alla tänkbara experter inom området var delaktiga i Eltons fall, alla undersökningar och prover som kunde vara till någon hjälp och kanske kunde ge oss något svar gjordes. Det finns inget vi kunde gjort annorlunda. Eltons liv gick helt enkel inte att rädda…

Fråga: Vad fint det är på Eltons plats, favoritleksakerna?

Svar: Att välja en gravplats åt sitt lilla barn är ingen enkel sak. Det gör ont och känns så overkligt att gå på kyrkogården och ”leta” efter den rätta platsen… Det är bara så fel! Att besöka Eltons plats är en viktig del av min vardag. Det är skönt att ha en plats att gå till, bara få vara där i stunden, med Elton. Just nu sitter tre av Eltons nallar där och vaktar och håller honom sällskap. Likaså gäller det tre av Eltons favoritleksaker, motorfordon såklart! Det finns även många fina hjärtan, ljus, änglar, blommor och så Liams fina prinskors.

Fråga: Låter som en jättebra grupp (FEBE), och jag undrar hur ni fick kontakt?

Svar: Vi har bara varit på en träff än så länge men det kommer definitivt bli fler! Redan när vi fick besked om att Elton skulle lämna oss fick vi information om FEBE genom kuratorn på sjukhuset. Titta gärna in på deras hemsida för mer information. http://www.febe.net/

Fråga: Har FEBE även någon grupp/verksamhet för barn som förlorat syskon?

Svar: Det är mer än vad jag vet. Men det låter som en grupp som verkligen skulle behövas. Det finns ingen sådan grupp i vårt distrikt. Men kika in på deras sida så kan du säkert få svar på din fråga.

Fick ett jättefint tips från en anonym bloggläsare:

Ett hjärta i silver med texten: EVERY DAY´S A GIFT. Smycket är framtaget av Fröken Flitig. Halva priset går till Barncancerföreningen Västra, en underförening till Barncancerfonden centralt. 
http://www.barncancerfonden.se/Foreningar/Foreningarna/Vastra/Aktuellt/Kop-Froken-Flitig-smycke/

Har försökt att låta bli att tänka på vilket datum det är idag… Det spelar ju ingen roll vilken dag det är, saknaden och smärtan är lika stor, alla dagar! Trots att livet rullar på och att vardagen sakta smyger sig nämre och trots att vi skrattar och har roligt ibland så har egentligen ingenting förändrats. Elton är borta. Kvar är vi och en oerhörd tomhet och den största saknaden som finns! Jag kan fortfarande inte förstå varför livet svikit oss så, varför ett litet barn tvingas lämna livet när det just ska till att börja leva det?!

Just nu har en enorm ilska kommit över mig. Problemet är bara att jag inte vet vart jag ska rikta den. Jag fullkomligt avskyr cancern och önskar det fanns något sätt att få ut sin ilska och hat mot denna sjukdom! Än mer arg blir jag när jag tänker på att fler små barn kommer slukas av monstret, fler familjer kommer splittras och tvingas genomlida denna mardröm! Den som säger att allt har en mening och att livets motgångar alltid har något att lära, den personen kan aldrig ha upplevt hur det är att förlora ett barn! Hur det känns när du drömmer om ditt älskade barn om natten för att sedan vakna och upptäcka att det hela bara var en vacker och underbar dröm, mardrömmen är din verklighet…

Många frågar hur vi orkar, hur vi gör för att orka med varje dag. Det finns egentligen bara ett svar och det är att vi inte har något val. Vad vi än gör, säger eller önskar så kommer Elton aldrig mer komma tillbaka. Det faktumet är grymt och så smärtsamt att bära, men det är vår verklighet och det är med den vetskapen som utgångspunkt vi nu försöker gå vidare i livet, försöka hitta tillbaka till vardagen och livets alla små glädjeämnen! Liam är en stor hjälp i detta arbete. Den kärlek och värme han skänker oss, alla underbara skratt och roliga upptåg, men även alla bråk och små tjafs betyder mycket och hjälper oss framåt!

Jag vill än en gång påminna er om Barncancerfondens e-butik. Där kan ni garanterat hitta en och annan fin julklapp. Kan tipsa om de fina julkorten som finns både som e-julkort och som vanliga kort att skicka med posten. Vill även påminna er om att göra ett besök på McDonalds i helgen då det är ”Världens viktigaste kalas”, 10% av helgens försäljning går till uppbyggandet av det femte Ronalds McDonaldshuset. Vi kommer bidra till en så bra försäljning som möjligt genom att köpa hamburgare till Liams barnkalas från McDonalds och min pappa har lovat bjuda på McDonalds-frukost på lördagmorgon.  Ni kan säkert själva hitta en bra anledning till att göra ett besök där, om inte så för den goda sakens skull!

Mitt hjärta fullkomligt spricker av kärlek när Liam pratar om sina minnen av lillebror! Jag vill gråta och skratta på samma gång…

Underbara barn, ni har gjort mig till världens stoltaste mamma!

Mina älsklingar, januari 2008.