Som ni märker så skriver jag inte mycket här på bloggen längre, av flera anledningar. Dels så beror det på att jag ”drar mig” för att gå in här om jag har en bra dag. Jag vet att jag alltid blir lite nere av att vara här. Bloggen är så starkt förknippad med Eltons kamp för livet och alla de känslor som då var så starka växer till liv inom mig igen. Men det beror också på att jag många gånger tappar orden, tankar och meningar som var färdigkonstruerade i huvudet försvinner plötsligt när jag sätter fingrarna på tangentbordet…
Och som jag skrivit förr så händer det ofta att jag inte vet vad jag ska skriva om. Jag tillhör inte den kategorin bloggare som skriver och berättar om allt i sitt dagliga liv, som luftar sina åsikter hit och dit och som lägger ut bilder på dagens outfit osv. Även att jag själv kan tycka det är underhållande och roligt att läsa sådana bloggar så är jag själv helt enkelt inte den typen av bloggare. I och med det allvarliga och traumatiska som skedde i livet då den här bloggen kom till så har det blivit en viss sorts stämning här som jag har svårt att komma ifrån. Frågan är om jag vill komma ifrån det? Det här är en sort ventilationsplats där dystra tankar och funderingar luftas, här får mina känslor, sorgen och saknaden ta plats.

Så vad ska jag då göra med bloggen? Jag kommer nog aldrig stänga ner den, för trots att jag inte uppdaterar den så ofta så vet jag att den på olika sätt kan vara till nytta. Jag får ibland mail eller kommentarer från andra som är eller har varit i samma situation som oss. Även att utgången på vår historia inte blev positiv så vet jag av egen erfarenhet att känslan av att inte vara ensamma betyder mycket. Jag minns så väl när Elton blev sjuk hur Anders och jag sökte på nätet för att hitta fakta om neuroblastom och för att hitta andra med samma sjukdom, andra som överlevt (vi sökte efter allt hopp som fanns att få)!

Jag kommer alltså inte att lägga ner sidan men jag tror inte heller att jag kommer att bli speciellt aktiv igen. Jag kommer att flika in ett inlägg då och då, så ni som fortfarande vill läsa om mina tankar och funderingar är välkomna att kika in här ibland. Men framför allt så kommer ”Allra käraste familj” finnas kvar som ett minne av Elton och den tuffa kamp han utkämpade, ett minne av världens finaste lille prins -prinsen av stål!

Vår älskade Elton!

Vaknade imorse med ett sådant sug efter att få se och höra Elton, så nu har jag suttit här vid datorn en stund och tittat på små filmsnuttar. En stunds ensamhet med endast minnen och den stora saknaden som sällskap, ömsom skratt ömsom tårar…

Jag saknar dig så otroligt mycket, min älskade lille prins!

Vissa dagar är jobbigare än andra och idag är helt klart en dag som kräver lite extra kämpande för att orkas med!
Det känns som jag snart går sönder, det värker i hela kroppen, den fullkomligt skriker av saknad. Endast de som mist sitt eget barn kan förstå den smärta som fyller ens kropp vareviga dag. Den obeskrivliga saknaden och längtan, tårar och gråt som växer till panik, panik över vetskapen om att jag aldrig aldrig mer få hålla mitt lilla barn i min famn igen! Livet är onekligen alldeles för tufft ibland…

Jag är tacksam över att jag i detta nu har Anders, Liam och Eltonia hos mig, dom ska få många extra pussar och kramar idag!

Jag önskar att jag kunde sluta hänga upp mig på vad det är för dag… Som idag t.ex. alla hjärtans dag, tänk om jag kunde låtsas som att det är vilken måndag som helst. Men det är inte så lätt och egentligen tycker jag ju att man ska ta varje tillfälle i akt att piffa till vardagen lite extra. Det behöver inte vara så märkvärdigt, lite god mat och några extra kramar och pussar! Men det är också sådana här dagar som känns väldigt tunga. En dag som denna gör sig saknaden och tomheten efter Elton extra påmind…

Jag önskar att jag idag hade kunnat ge alla mina barn en stor kram, pussa på dom och tala om hur mycket jag älskar dom!
Liam fick extra många pussar idag. Jag sa att han fick ta lillebrors också, och jag tror faktiskt han gillade det! Trots att han är nio år och försöker låtsas som att pussarna från mamma är rena giftet! Annat är det med lilla Eltonia, som njuter av all ömhet man ger henne! Hon är en riktig liten solstråle som tycker det mesta här i livet är underbart (förutom påklädning av overallen)!
Vår lille prins kan vi tyvärr inte ge några pussar eller kramar, men han finns ständigt i våra hjärtan och ikväll när mörkret har lagt sig ska vi sända upp en rislykta med hälsningar till honom. Så nu håller jag tummarna för att det inte snöar ikväll!

Hoppas ni alla har en underbar dag och att ni idag passar på att njuta lite extra av era nära och kära!

Fick en present av Liam idag -världens finaste grytlapp!

Som tack för alla fina kommentarer och mail som jag fortfarande får och som tack till alla er som skänker pengar till Eltons fond ”Prinsar och prinsessor” ger jag er här en vacker låt, min och Liams favorit just nu, ”The Call” med Regina Spektor.

Idag hade jag ett långt telefonsamtal med en vän som också förlorat sitt barn i cancer. Det är så skönt att få dela med sig av sina tankar och känslor med någon som vet precis vad det handlar om, någon som vet hur svårt livet kan vara. Min vän berättade att hon hört ett Sibiriskt talesätt angående förlusten av ett barn:

”Släktingar och föräldrar begraver man i jorden, sitt barn begraver man i hjärtat!”

Så vackert och så sant!

Strax efter att vi begravt Elton bestämde jag mig för att göra ett fotoalbum med bilder från Eltons sista tid, begravningen och urnsättningen. Det kommer bli ett högst personligt album. Och förmodligen kommer jag inte orka titta i det speciellt ofta. Bilderna på vår lille prins efter hans bortgång är så fruktansvärt smärtsamma att se! (Kan inte finnas några rätt i att behöva se sitt barn liggandes i en vit liten kista…) Men det känns ändå så viktigt att göra detta album. För ibland är det precis det som man behöver -gå in i smärtan och minnas, gråta och sakna!

Som sagt det var över ett år sedan jag bestämde mig för att göra ett album, men först för ett par veckor sedan hade jag ork nog att sitta ner och välja ut bilder för framkallning. Att se alla kort på vår lille kämpe, både levande och död innebär så mycket känslor, tankar, funderingar och tårar i tusentals. Nu har jag så äntligen fått hem alla bilder. Frågan är bara när jag ska ha ork igen att sätta mig ner och färdigställa albumet. Jag vill så gärna göra det men samtidigt tar det emot något så fruktansvärt. Jag vet ju vad det kommer att innebära -mer tårar, saknad och obeskrivlig längtan…

Mitt älskade lilla barn...

Det slog mig nyss hur full min värld är av kontraster, liv och död, svart och vitt. Ena stunden sitter jag och busar med Eltonia och livet känns härligt när min lilla dotter ler mot mig. I nästa stund far tanken iväg till Elton, saknaden och smärtan borrar sig djupare i hjärtat och livet känns plötsligt inte lika roligt längre…

Finns många exempel på vilken värld av kontraster det är vi lever i. Men på något sätt har vi lärt oss leva i denna upp och nervända värld. Det är så här vårt liv kommer att se ut, glädje och sorg kommer alltid vandra hand i hand. Jag är så fruktansvärt tacksam över att jag kan pendla mellan dessa känsloyttringar så som jag gör. Det hade aldrig funkat om de sorgsna stunderna inte kunde övergå till gladare och ljusare stunder på ett kort ögonblick.

När det känns som tyngst och allt bara känns meningslöst så vet jag att det kommer komma tider då de mörka molnen skingrar sig och allt känns lite lättare. Den vetskapen hjälper mig att överleva. Precis som guldkantade ögonblick i vardagslivet gör, t.ex. upptäckten av en liten liten vit tandbissing i munnen på min lilla bebis (som börjar bli stor, alldeles för fort) eller glädjen som fullkomligt lyser i ögonen på en nioåring som precis ridit sin första ridlektion!

Snart lämnar vi ännu ett år bakom oss, 2010 är till ända och 2011 tar vid. Det har varit ett speciellt år på många sätt, dels har vi kämpat och uthärdat ett helt år utan Elton. Vi har burit på mycket sorg och många många tårar har fällts. Alla ”dagar” har avklarats en första gång, födelsedag, dagen då han insjuknande, dödsdagen osv. Nu vet vi att vi överlever de dagarna också, trots att det gör så ont… Men 2010 har också varit ett år som inneburit glädje. Våra pojkar har fått en lillasyster. Lilla Eltonia har kommit till världen och skänkt oss så mycket glädje och värme! Eltons plats kan ingen fylla, men det enorma tomrum vi bär på är till viss del fylld av nytt underbart liv! Livet känns lite lättare att leva och ett nytt ljus över framtiden skimrar.

Men parallellt med det nya livet finns sorgen och saknaden ständigt närvarande. Ett år är så kort tid i det stora hela. Det gör fortfarande så ont att tänka på att jag aldrig mer kommer få träffa min lille prins. Jag undrar om jag någonsin kommer förlika mig med den tanken? Jag kan fortfarande komma på mig själv med att fundera på om det finns något sätt att få tillbaka Elton på… Jag vet ju att det är en omöjlig dröm, men att låta tankarna och fantasin få fly iväg en stund kan vara rätt så befriande när livet känns tröstlöst. I drömmarna möter jag fortfarande Elton, nästan varje natt. Det är (oftast) underbara drömmar. Ibland är det den ”friska” Elton och ibland är han den ”sjuke” lille prinsen. Oavsett vilket så är han alltid glad och inger en känsla av trygghet. Det är som om han i drömmarna vill ge mig kraft och mod att orka vidare.

Under året som gått har jag fått många frågor om hur man orkar vidare. En bra fråga, som jag funderat mycket kring själv. Det finns inget enkelt eller givet svar. Den dagen då jag visste att Elton inte skulle vinna kampen över cancern och läkarna talat om för oss att det bara fanns en utväg kvar, då kunde jag inte förstå hur jag överhuvudtaget skulle kunna leva vidare. Hur skulle jag kunna leva ett normalt liv igen? Det var helt omöjligt att förstå hur det skulle gå till. Men ungefär samtidigt släppte jag också tanken på hur jag skulle överleva, jag lät allt bero.  Tiden fick utvisa vägen, och så har det varit sen den dagen Elton somnade in. Jag har helt enkelt inte haft ork att försöka planera hur jag ska ta mig vidare, utan jag har låtit dagarna komma och gå. Tagit en dag i taget och hoppats att varje dag ska kännas lite lättare än den andre. För mig har det funkat bra så. Jag har överlevt och jag kan till och med se ljust på livet! Det är något som jag aldrig trodde att jag skulle säga för ett år sedan.

Jag hade inte varit där jag är idag om det inte vore för min underbar familj, vänner och bekanta som funnits där. Men framför allt hade jag inte klarat av detta första år om det inte vore för Anders, min sambo och min stora hjälte! Han och bara han är den som kan förstå mig allra bäst. Vi har gått igenom det värsta man som föräldrar kan gå igenom. Vi delar den största sorgen av dom alla. Anders är min stora kärlek men också min allra bästa vän som jag alltid kan lätta mitt hjärta för. Han har på många sätt förgyllt mitt liv, framför allt genom att ge mig de tre mest fantastiska barnen i världen! Det är en stor gåva att kunna få barn och jag är så stolt och lycklig över alla mina tre juveler! Den mittersta juvelen finns inte hos oss fysiskt men han värmer i hjärtat och en dag som denna tror jag han blinkar lite extra på stjärnhimlen!

Vill önska Er alla ett riktigt gott nytt år! Ta hand om varandra, gläds och visa uppskattning över allt underbart Du har i Ditt liv!

Vill också passa på att tacka för alla Era fina kommentarer, brev och mail, det värmer! Ett STORT tack också till alla Er som under året skänkt pengar till Eltons insamling! Det är guld värt!

Som ni har märkt så har jag fortfarande inte bestämt mig för om jag ska sluta blogga. Av någon anledning så kan jag inte släppa det helt. Tiden får ge oss svar på den frågan…

…och jag vet att många håller på med julklappsinköpen för fullt. Därför tänkte jag ge ett riktigt bra julklappstips:

 För varje sålt exemplar av boken går tre kronor till Barncancerfonden. Läs mer här.

Det är nu snart ett år sedan vår älskade lille Elton tog sitt sista andetag… Ett år av saknad, sorg, smärta och mängder med tankar och funderingar. Men det är också ett år som inneburit glädje -familjen har utökats med ytterligare en liten skatt -Eltonia (döpt efter världens finaste storebror). Om det inte stod klart innan så har det här året verkligen visat oss att livet är en ständig balansgång. Varje dag är en blandning av glädje och djupaste sorg. Var gång jag ser mina två barn som finns här i livet så ler mitt hjärta samtidigt som det värker av sorg och saknad efter det barn jag enbart har kvar i mina tankar, i alla minnen och i mitt hjärta. Glädje och sorg vandrar hand i hand, ständigt. Och kommer så göra hela livet. Och det är just det som många gånger gör mig så arg, ledsen och besviken – vetskapen om att livet aldrig kommer bli fullständigt. Glädje och lyckliga stunder betvivlar jag inte att jag kommer få uppleva och smärtan kommer alldeles säkert att med tiden inte kännas lika outhärdlig. Jag vet att det är möjligt att skratta och le och jag vet att det är ok, det kan till och med kännas befriande att i sorgen få sig ett gott skratt. Men den där totala lyckan, glädjen som upptar hela kroppen ända nerifrån lilltån upp till hjässan och känslan av att livet inte kan bli bättre, de känslorna kommer aldrig att infinna sig i min kropp. Det går helt enkelt inte, en alldeles för stor bit av mitt hjärta är för alltid borta…

Liam brukar säga att det känns som vi har levt två liv – ett där Elton fanns och så det liv som pågår just nu. Och det är så sant, det är så det känns. Tiden med Elton känns ibland så långt borta, som att det var så väldigt länge sedan. Samtidigt som det räcker med att jag blundar och tänker mig tillbaka ett kort ögonblick så minns jag allt som om det vore igår. Men en sak är svår att minnas -hans röst. Det är nästan omöjligt att förnimma ljudet av hans lilla röst. Jag inbillar mig att det kanske är för smärtsamt att ha den i minnet där jag ständigt kan plocka fram den, så av den anledningen har kroppen valt att inte ha den tillgänglig för mig. När jag har ork och mod att sätta mig ner och titta på ett klipp på min lille prins då rullar tårarna när jag hör hans underbara lilla röst. Att höra honom säga ”mamma”…. ja då brister det! Livet med Elton blev alldeles för kort. Två år och tre månader är ingen lång tid på jorden. Speciellt inte när åtta månader tillbringades på olika sjukhus. Men så mycket glädje och så mycket kärlek som hans korta tid förde med sig, den kommer att räcka hela livet ut!

På söndag då det är ett år sedan Elton somnade in ber jag er att skänka en tanke på Elton och alla de barn som kämpade förgäves mot cancermonstret och alla de barn som just i detta nu kämpar för livet!

Jag älskar denna bild på vår kämpe! Bilden är tagen när vi precis kommit till Linköpings sjukhus efter att Elton legat två veckor i respirator på Astrid Lindgrens i Stockholm. Vi var så lyckliga över att han lyckades lura döden och så tappert komma tillbaka, gladare än någonsin! På bilden visar Elton upp sin fina Kranis som han fått av pappa Anders. Idag står Kranis parkerad hos Elton på kyrkogården...

Det är en stor sorg att inte ha alla mina tre älskade barn i livet samtidigt. Att inte kunna förenas i en stor gemensam kärleksfull kram… 

Det gör ont, väldigt ont! Tycker livet är rätt orättvist när jag måste sluta mina ögon eller bege mig till drömmarnas land för att få uppleva alla mina barn på en och samma gång.

Snart är det ett år sedan vår lille prins somnade in. Ett år, det känns ibland så länge sedan, som i ett annat liv och ibland känns det som det var igår. Alla minnen är fortfarande så färska. Jag kan minnas dofterna i rummet, höra hans sista andetag, känna hans lilla hand i min…

Älskade barn vad vi saknar dig…